Idel upplyftande nyheter på kulturredaktionen över julhelgen.




Harold Pinter är den enda av dessa döda kulturpersonligheter som jag har någon relation till. Jag blev vansinnigt förälskad i hans Fastighetsskötaren och när han fick nobelpriset i litteratur 2005 slapp jag för första gången låtsas att jag hade någon aning om vem pristagaren var. Jag visste faktiskt.
Äntligen.

I en självisk akt av generositet begåvade jag följande jul min sambo med biljetter till Hemkomsten som i rask takt sattes upp på Stockholms stadsteater. Just där och då var kanske inte upplevelsen vad den kunde ha varit. Pinters genomgående känsla av otrygghet kom inte riktigt till sin rätt på den stora scenen. Johan Rabeus och Peter Andersson var väl heller inte helt rätt snubbar att porträttera två bröder, strax över trettio år gamla.

Utöver en beundran för välformulerad glöd, var det svårt att ta till sig all den ganska enkelriktade galla som den arge gamle mannen spydde ur sig i sitt inspelade tacktal 2005, men en strålande dramatiker var han.

Scen: kall busshållplats. En frusen gosse stampar tålmodigt i väntan på en buss som borde komma när som helst nu. Plötsligt stormar två unga damer fram över trottoaren och börjar studera tidtabellen.

Kvinna i blått: Nej! Fan också, den har redan gått.
Kvinna i gult: När går nästa då?
Kvinna i blått: Om en timma ungefär…
Kvinnorna börjar traska iväg igen
Gentlemannamässig yngling: Vänta! Är det bussen till Motala ni ska med?
Kvinna i blått: Ja?
Gentlemannamässig yngling: Den har inte kommit än, jag har stått här sedan den gick från stationen.
Kvinna i gult: Har du stått här sedan den gick?
Gentlemannamässig yngling: Ja, den är nog bara lite sen…
Kvinna i gult: Har du väntat på bussen i över en halvtimma?
Gentlemannamässig yngling: Näe, klockan är bara tjugo i.
Kvinna i gult: Ja, och bussen gick fem över fyra?
Gentlemannamässig yngling: Nej, nej. Sjuttonåtrettifem gick den från stationen. Titta här.
Yngligen pekar upplysande på tidtabellen och kikar efter bussen.
Gentlemannamässig yngling: Den borde komma när som helst nu…
Kvinna i blått: Klockan är tjugo i fem nu.
Gentlemannamässig yngling: Ja och den gick fem över halv fem?
Kvinna i gult: Sjutton och trettiofem är fem över halv sex. Om en timma.
Gentlemannamässig yngling: Javisst ja. Så är det ju. Ja, tack för hjälpen då.

Man kan naturligtvis tycka att jag 29 år gammal borde ha lärt mig klockan. Om inte annat kanske mina tre år på urmakarskola skulle ha hjälpt.
Nu råkar jag veta att nästan inga av lärarna på den skolan hade behörighet.
Se bara vad som händer när man släpper loss obehöriga lärare på idioter som mig. Vi fortsätter att vara idioter. Sätt åt de djävlarna herr utbildningsminister Björklund. Så här kan vi inte ha det.

Kajal är den nya trikån

Jag ser körslagets trailer på TV 4. Robert Wells, Erik Segerstedt och LaGaylia Frazier äntrar en arena med sina körer och är klädda som gladiatorer. I Robert och Eriks kostymer ingår rikligt svartsminkade ögon. Över huvud taget tycks kajal på killar ha varit prylen genom historien. Jag bildgooglar filmen 300 från förra året och nog 17 har den där skäggige liraren lite sotade ögon?
Det här började väl med att Johnny Depp tolkade sin piratkapten i Pirates of the Caribbean som en gammal glamrockare. Det vore kul om någon har någon trivia om hur det på Errol Flynns tid kom sig att alla klädde sig i trikåer i historiska filmer. Var det någon som baserade en roll på en gymnast, varpå modet spred sig?
Jag ser fram emot premiären av den kommande Robin Hood-rullen, Nottingham. Kommer Russel Crowe att ha kajal, trikåer eller kanske båda?

Jag läser att Johan Palm bjuder på en exklusiv spelning i Mjölby efter nyår, tillsammans med idolkollegor.
Artikeln ger en känsla av att det här, det är kanske lite mer än vad Mjölby egentligen är rustat för. Ord som säkerhetsansvarig, kravallstaket, ordningsvakter och mjölbypolisen förekommer. Thomas Billstam försäkrar att ingen kommer att bli klämd eller så. I fallet med ”eller så” tycker jag nog att Thomas tar sig vatten över huvudet. Johans fans har trots allt en historia av drabbas av såväl tunghäfta som förlorat medvetande när den unge godbiten visar sig. Över dylika åkommor råder varken kravallstaket eller mjölbypolisen.

Hur den unge mannen blivit så populär är inget att orera någon längre stund om. Tekniskt kunnande har aldrig varit högt värderad inom populärmusik och just så ska det vara. Palm har det je ne sais quoi som krävs och så är det med den saken.
En lekmannaanalys kunde kanske ta upp det här med åldern, ur ett flickfavoritperspektiv. En artist som ligger nära den egna åldersgruppen tar naturligtvis poäng vid fantasier om en framtid tillsammans med idolen. Se bara på 90-talets förebilder Backstreet Boys. Nick Carter sjöng inte bäst och var väl i ärlighetens namn inte direkt snyggast i bandet, men han var yngst och därmed populärast.

Vid sidan av artikeln finns en liten faktaruta som berättar att Mjölby kommun kommer att uppvakta Johan som tack för hans marknadsföring. Jag tänker mig att man under ceremoniella former överräcker en nyckel till staden under folkets jubel. Här blir jag lite avundsjuk. Att lämna den lilla hemorten och sedan återvända som något stort och avundsvärt är en dröm jag har närt sedan barnsben.
Jag hoppas att idolen passar på att suga länge på den karamellen. Stadsnycklar är sannerligen inte något som delas ut till vem som helst nu för tiden.

Julkänsla

En julsång går väl trots allt åt en natt som denna.



...och då måste man nästan ta den här också, när humöret ändå är uppe.

Bilder

Nedan följer ett par illustrationer för av gårdagens inlägg. I övrigt har jag intet av värde att rapportera om julaftonen. Mat har ätits och presenter utdelats. Glad Jesus!

Starstruck

När seriefigurer, hantlangare till läderlappenskurkar eller karaktärer i tvivelaktiga detektivromaner åker på en snyting händer det att de ”ser stjärnor”. Jag har alltid tänkt att det där är effektsökeri och hittepå, tills jag själv drabbades.

Skurken i dramat var 35 kilo Labrador med siktet inställt på en förbipasserade häst. Jag lyckades få stopp på honom, men till priset av mitt eget välbefinnande. Jag for helt enkelt som en vante genom luften när kopplet tog slut och när jag landade såg jag de stjärnor jag hela mitt liv har förnekat.
Jag föreställer mig att upplevelsen var något i stil med det aposteln Paulus kände när Jesus uppenbarade sig för honom.

Senare på kvällen bjöd jycken på ännu ett fyrverkeri då han i ett obevakat ögonblick satte tänderna i mitt elpiano, varpå pianot liksom exploderade innan proppen gick och huset slocknade. Till mitt stora förtret verkar hunden ha gått fullständigt oskadd genom det hela.

Jag tänker försöka mig på en reparation av det där pianot så fort mina misshandlade extremiteter fungerar som de ska igen. Pianot är egentligen inte något elpiano, utan ett akustiskt dito, som någon en gång i tiden har slaktat, packat ihop i ett litet fodral och kopplat in förstärkning till. En tejpad lapp på baksidan berättar att det väger 68 kilo.
Jag brukar hävda att det har en unik och charmig ljudbild. Min far kyrkomusikern tittar vid dessa tillfällen på mig med en äcklad min som utrycker att även en bajskorv kan vara unik.