Barn är ett folk...

Besökte en 25-årsfest i stadens utkanter igår. Jag var osäker på vägen, så jag tog buss första biten för att fortsätta med taxi. Planen var att ta en tidig buss för att hinna ta en kopp kaffe inne i staden först. Det skulle jag inte ha gjort.

Klockan fem på eftermiddagen en lördag var staden fullständigt öde. Caféerna var stängda och butikerna likaledes. Barerna hade ännu inte hunnit öppna och till och med gatuköken var igenbommade. En öppen servicebutik kunde bistå med en stunds värme och koffein i läskform, men i övrigt var Motala dödare än någonsin. Kan det vara så att jag ensam räddade eftermiddagsöppna caféers lönsamhet när jag bodde i centrum? Kanske slog jag spiken i kistan när jag i och med flytten därifrån kraftigt minskade frekvensen på mitt kaffepimplande.

Om de här fåniga öppettiderna fortsätter i sommar kommer Motalas uteliv verkligen att i ett löjets skimmer lysa med sin frånvaro.

I frånvaron av riktiga människor framstod De Andra allt för tydligt på gatorna och torget. I tysta frusna klungor gled de planlöst fram. Spottande, sparkande och tjattrande på sitt obegripliga språk finns de alltid där, men de försvinner i mängden när de omgivs av medborgare. Först när gatorna avfolkas växer Barnen fram ur dimmorna.

De skrämmer vettet ur mig, de små krypen. De lever i en amnesti från vanlig lag och moral. De styrs av drifter och motiv som saknar all logik. Det enda som är mer skrämmande än att som vuxen konfronteras med barn är att göra det som barn.

Som barn är vardagen en mardröm. Förutsättningen för överlevnad är acceptans av andra barn. Förutsättningen för acceptans är förnekande av de som inte håller måttet. Själv håller man måttet genom att markera vem som inte gör det. Dessa grupperingar kan när som helst ändras. En vänlig gest kan vara en lömsk skenmanöver och en vän i en gruppering är din värsta fiende i en annan. Ditt enda skydd är en medeltida juridik som undantagslöst tar den starkes sida.

I denna verklighet lever Barnen, ständigt på sin vakt och ständigt bedrägliga i en hormonstinn bubbla av vanmakt. De är all världens ångest samlad i en ålder som av ett naturens hån fortlevs i en tidsuppfattning som går på halvfart.