Godnattsaga till det gångna året

Tiderna var goda. Folket levde i en outsinlig dröm av vällust och tillgångar. En seglivad gammal regent hade äntligen dragit sig tillbaka och på tronen satt en ny finansminister med svallande hår och gyllne smycken. Den remplacerade gamle grå var som bortglömd och den nye stod i täten för den nya tidens lovsång. Man levde i en högkonjunktur.

Högkonjunkturen var vacker och god. Den var ljus och omtyckt av alla som lärde känna den. Skribenter och uppkomlingar som försökte misskreditera den misslyckades alla. Att säga något ont om högkonjunkturen var omöjligt.

Men det talades om risker. Försåt och bakhåll kunde skada konjunkturen sades det. Rykten viskade om en högkonjunktur i väst, som hade råkat i plötslig olycka och skadats bortom all räddning. Man skickade sändebud för att ta reda på vad som hade hänt.

När kurirerna återvände blev finansministern förskräckt. Högkonjunkturen i väst hade inte attackerats av onda drakar eller vildsinta sjöodjur. Det hävdades att den hade drabbats av folkets oaktsamhet. Att de som själva solade sig i glansen av den hade blivit så berusade av lycka att de förlorat omdömet och pressat konjunkturen tills högkonjunkturen slutligen kollapsade.

Finansministern gned sina händer i oro. Han flätade sitt hår och vred sina ringar tills han fick en idé. Han gav sig ut på en resa. Han färdades över hela riket och utkrävde en helig ed av alla han mötte. Såväl människa som djur lovade att vårda högkonjunkturen. Varje dator, miniräknare, modem och checkhäfte tvingades svära att aldrig medverka i något som kunde göra konjunkturen illa. Allt och alla som kunnat utgöra hot mot välståndet hade när finansministern slutligen återvände, lovat att aldrig lyfta ett finger mot den.



Alla väsen älskade konjunkturen, utom Jennifer. Hon bodde på stödboendet Eken och kissade i mugg. Vad som var så bra med högkonjunkturen hade hon aldrig förstått. Hennes vardag var likadan som den alltid hade varit och livet var om möjligt ännu bittrare nu, när personalens och omvärldens ystra välståndsdanser gjorde hennes egen stapplande tillvaro så påtaglig.

Jennifer var lika opolerad som hon alltid hade varit. Hennes få tillhörigheter var av så ringa värde att ordet tillhörigheter var missvisandet. Oavyttrat avskräde var en lämpligare formulering. Så oansenliga var hennes ägodelar, att finansministern inte hade brytt sig om dem under sin resa. Inte heller Jennifer själv avkrävdes något löfte. En människa med så obefintlig kreditvärdighet kan inte vara något hot, tänkte han, och hennes skräp slapp undan av bara farten.

I denna nya tid där inget längre kunde skada rikets ekonomi började bankerna investera vilt. De lånade ut pengar till skyhöga räntor utan att göra kreditupplysningar. Bankirer roade sig med riskfyllda investeringar och man belönade och hyllade de bankirer som gjort de mest våghalsiga krumbukterna, ty konjunkturen var odödlig och stark.

På hemmet satt Jennifer och såg hur omvärlden festade i större köplusta än förut. Hon drabbades av avund och ilska. En sommarfredag fick hon ett tecken och hennes plan tog sin början. Det var den tjugoandra i månaden och den lågavlönade personalen hade ännu inte fått sina surt förvärvade slantar. De började trycka på sina telefoner och Jennifer frågade vad som stod på. ”Vi tar SMS-lån” svarade personalen och förklarade allt om det nya smidiga sättet att bättra på helgkassan och den höga räntan som följde. Detta, sade man var det nya sättet att konsumera för den mindre bemedlade arbetarklassen.

Vissa beklagade sig över att deras telefoner inte tillät dem att ta något lån. Telefonerna hade ju lovat att inte göra något som kunde skada konjunkturen och när det fanns risk för att låntagaren inte kunde hantera återbetalningen så vägrade telefonen att samarbeta. Även personalen hade avlagt detta löfte, men eftersom de var ur den mindre bemedlade arbetarklassen kunde ingen begära att de skulle begripa bättre. De var blinda för sina handlingar och fick förlita sig på sina verktyg för att inte handla fel.

Jennifer erbjöd sig att hjälpa de som nekades lån. Hon lät dem använda hennes gamla slita telefon, som precis som hon själv inte hade avgett något löfte. Ryktet om Jennifers telefon spred sig snabbt. Snart hade hela arbetarklassen hört talas om den fantastiska telefonen som kunde förbättra användarens kreditvärdighet.

Finansministern och hans rådgivare sällskapade ogärna med de mindre bemedlade och när ryktet nådde hans öron var skadan redan skedd. Låntagare utan möjlighet till återbetalning fanns överallt och investerare över hela riket drog öronen åt sig. Insatser drogs tillbaka, riskkapitalister tog det säkra före det osäkra och kursen föll som en döende mot marken. Högkonjunkturen var obönhörligen över.

Finansministern var förskräckt, hans rådgivare var förskräckta och hela riket likaså. Skräckslagnast av dem alla var entreprenörstrollet Holstein från kulturrådsgrottan. Han red i nio dagar och nio nätter genom mörka institut, plågade mäklare och slutligen över de dödas flod. Där i dödsriket såg han att högkonjunkturen behandlades väl. Han talade med dess väktare konjunktursinstitutet, som svarade under det svarta finansdepartementet. Konjunkturinstitutet svarade att hon kunde tänka sig att låta högkonjunkturen återvända till de levande, på ett villkor: att varje ting och varje väsen skulle begråta högkonjunkturen och konsumera hälsosamt under hela januari följande år.

Detta gjorde alla, utom en. Entreprenörstrollet Holstein från kulturrådsgrottan och finansministern bönade och bad Jennifer att konsumera efter tillgångar och begråta högkonjunkturen, men hennes tårar var torra. Hon hävdade att den ingen glädje givit henne. Högkonjunkturen var för evigt förlorad hos de döda.

Jennifer förbannades av finansministern och bespottades av hans rådgivare. Entreprenörstrollet Holstein från kulturrådsgrottan band henne vid en isoleringssal och lät en lång, illa formulerad tirad om fackföreningarnas och skattesatsernas svek mot kapitalet hagla över henne. En godhjärtad vårdare står vid hennes sida och låter sina händer vila över hennes öron. Ibland är det personalneddragningar och då tvingas vårdaren rycka in på en annan avdelning. När så sker sliter Jennifer sina band och skälver i plågor, med sådan styrka att själva jordskorpan bävar.

Inget blev som det hade varit. Finansministern slet sitt vackra hår, tills bara testar återstod. Hans smycken ruttnade i sina hålor och en dyster dimma lade sig över landet. Den mindre bemedlade arbetarklassen fortsatte att gå till sina jobb på stödboendet Eken. Vissa rationaliserades bort och blev den ännu mindre bemedlade underklassen. Andra gick in i väggen och fick sjukpenning i tre månvarv, efter vilka de ansågs friska nog att återvända. De grät inte längre över högkonjunkturen, utan mumlade alla samma mantra, som en ödessymfoni över riket:
”Det måste vända någon gång”