Starstruck

När seriefigurer, hantlangare till läderlappenskurkar eller karaktärer i tvivelaktiga detektivromaner åker på en snyting händer det att de ”ser stjärnor”. Jag har alltid tänkt att det där är effektsökeri och hittepå, tills jag själv drabbades.

Skurken i dramat var 35 kilo Labrador med siktet inställt på en förbipasserade häst. Jag lyckades få stopp på honom, men till priset av mitt eget välbefinnande. Jag for helt enkelt som en vante genom luften när kopplet tog slut och när jag landade såg jag de stjärnor jag hela mitt liv har förnekat.
Jag föreställer mig att upplevelsen var något i stil med det aposteln Paulus kände när Jesus uppenbarade sig för honom.

Senare på kvällen bjöd jycken på ännu ett fyrverkeri då han i ett obevakat ögonblick satte tänderna i mitt elpiano, varpå pianot liksom exploderade innan proppen gick och huset slocknade. Till mitt stora förtret verkar hunden ha gått fullständigt oskadd genom det hela.

Jag tänker försöka mig på en reparation av det där pianot så fort mina misshandlade extremiteter fungerar som de ska igen. Pianot är egentligen inte något elpiano, utan ett akustiskt dito, som någon en gång i tiden har slaktat, packat ihop i ett litet fodral och kopplat in förstärkning till. En tejpad lapp på baksidan berättar att det väger 68 kilo.
Jag brukar hävda att det har en unik och charmig ljudbild. Min far kyrkomusikern tittar vid dessa tillfällen på mig med en äcklad min som utrycker att även en bajskorv kan vara unik.