Jag läser att Johan Palm bjuder på en exklusiv spelning i Mjölby efter nyår, tillsammans med idolkollegor.
Artikeln ger en känsla av att det här, det är kanske lite mer än vad Mjölby egentligen är rustat för. Ord som säkerhetsansvarig, kravallstaket, ordningsvakter och mjölbypolisen förekommer. Thomas Billstam försäkrar att ingen kommer att bli klämd eller så. I fallet med ”eller så” tycker jag nog att Thomas tar sig vatten över huvudet. Johans fans har trots allt en historia av drabbas av såväl tunghäfta som förlorat medvetande när den unge godbiten visar sig. Över dylika åkommor råder varken kravallstaket eller mjölbypolisen.

Hur den unge mannen blivit så populär är inget att orera någon längre stund om. Tekniskt kunnande har aldrig varit högt värderad inom populärmusik och just så ska det vara. Palm har det je ne sais quoi som krävs och så är det med den saken.
En lekmannaanalys kunde kanske ta upp det här med åldern, ur ett flickfavoritperspektiv. En artist som ligger nära den egna åldersgruppen tar naturligtvis poäng vid fantasier om en framtid tillsammans med idolen. Se bara på 90-talets förebilder Backstreet Boys. Nick Carter sjöng inte bäst och var väl i ärlighetens namn inte direkt snyggast i bandet, men han var yngst och därmed populärast.

Vid sidan av artikeln finns en liten faktaruta som berättar att Mjölby kommun kommer att uppvakta Johan som tack för hans marknadsföring. Jag tänker mig att man under ceremoniella former överräcker en nyckel till staden under folkets jubel. Här blir jag lite avundsjuk. Att lämna den lilla hemorten och sedan återvända som något stort och avundsvärt är en dröm jag har närt sedan barnsben.
Jag hoppas att idolen passar på att suga länge på den karamellen. Stadsnycklar är sannerligen inte något som delas ut till vem som helst nu för tiden.