En flickvän med bil

Så till ett renrakat inlägg. Madammen tog sig ett körkort i veckan. Dagen därpå åt hunden upp körkortet, men hon hävdar att kunskapen inte sitter i själva lappen och att hon får sitta bakom ratten ändå.

Hon tog med mig på en åktur i lånad bil för att fira lappen. Under en rast blev vi vittnen till ett av naturens spännande fenomen. På den andra sidan av ett fönster mot parkeringen dansade en samling äldre damer i ring, ledda av en lite yngre dam. Efter vad jag kunde tolka av rörelserna handlade det om att damerna i tur och ordning uttryckte olika känslor med sina rörelser, påhejade av den lite yngre damen, som fungerade som en lite yvigare spegel av de äldre. De små känslodanserna varvades med konventionell ringdans, där den yngre alltjämt stod ut i sin yster.

Man ser inte många män i sådana grupper. Behöver inte äldre karlar lära sig känslor genom dans? Jag inbillar mig att männen samlas under mer stillsamma och värdiga former. Mer teori än praktik, liksom. Förmodligen är jag likadan. Jag för hellre en diskussion om djungeldjur än imiterar dem i dans. Om sedan lederna tar stryk av denna orörlighet så får en sjukgymnast ta tag i den saken under en privat sejour.
Förmodligen är det mer givande att på ovärdighetens altare offra sin stolthet och flaxa med lemmarna i grupp, än att gå skitnödig genom livet. En oerhört ogenomtänkt och illa förankrad teori kunde kanske anta att kvinnans livslånga nakna utsatthet i gynekologstolen hjälper henne att släppa sin skyddsmur till förmån för det som i grunden är välgörande, stundens obehag till trots. Å andra sidan torde sämre arbetsförhållanden och andra krav från omvärlden likvärdigt stärka samma mur. Genusfrågor är svårtuggade ämnen. I ett försök att närma mig den ovärdiga gemenskapen släpper jag härmed teorin kring detta och illustrerar istället en förlossning via dans. I ensamhet, så klart.