Harold Pinter är den enda av dessa döda kulturpersonligheter som jag har någon relation till. Jag blev vansinnigt förälskad i hans Fastighetsskötaren och när han fick nobelpriset i litteratur 2005 slapp jag för första gången låtsas att jag hade någon aning om vem pristagaren var. Jag visste faktiskt.
Äntligen.
I en självisk akt av generositet begåvade jag följande jul min sambo med biljetter till Hemkomsten som i rask takt sattes upp på Stockholms stadsteater. Just där och då var kanske inte upplevelsen vad den kunde ha varit. Pinters genomgående känsla av otrygghet kom inte riktigt till sin rätt på den stora scenen. Johan Rabeus och Peter Andersson var väl heller inte helt rätt snubbar att porträttera två bröder, strax över trettio år gamla.
Utöver en beundran för välformulerad glöd, var det svårt att ta till sig all den ganska enkelriktade galla som den arge gamle mannen spydde ur sig i sitt inspelade tacktal 2005, men en strålande dramatiker var han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar