Hamnade i bråk med mina värderingar härförleden.

En i ordets sanna bemärkelse inskränkt kollega ondgjorde sig i vanlig ordning över människor som inte är normala. En av företeelserna som avhandlades var att i sexuellt syfte urinera på varandra, enligt kollegan sjukt på alla vis. Hon gick vidare med att påstå att sådant beteende aldrig kommer att glömmas bort av omvärlden, även om den kissande skulle komma på bättre tankar med tiden.

Jag påminde då kollegan om att hon i sin ungdom sympatiserade med nazismen och bar hakkors. ”Är det inte märkligare att tycka att förintelsen var en bra idé, än att slå en drill över någon annan” frågade jag.

Härvid följde en kortare utläggning om att nazismen var helt normal i början av nittiotalet, varför det sådana värderingar vid den tiden knappast kunde ligga någon i fatet idag. Innan hon avslutade diskursen genom att lämna rummet tillade hon att hon ”förresten tycker likadant nu”.

Å den ena sidan innebär ett sådant uttalande att kollegan är direkt olämplig för sitt jobb som ansvarig för ett flertal underordnade. Att föra saken på tal inför högre ansvariga skulle också utan tvekan leda till reprimander för henne.

Å den andra sidan vore det på sätt och vis en direkt motsats mot det liberala synsätt jag själv försöker representera gentemot hennes eget fördomsfulla. Det faktum att hennes politiska åsikter är extrema påverkar så vitt jag vet inte hennes arbete, eller för den delen de anställda hon är ansvarig över.

En tredje sida kan göra gällande att hon i egenskap av ledare för all del kan ha extrema åsikter, men under inga som helst omständigheter får ge uttryck för dem, genom uttalanden av den art som omnämns ovan. Detta skulle dock vara en ganska stor reducering av yttrandefrihet och gränsdragningen för vad som är tillåtet kan bli knepig. Såväl företag som fackförening har en fullständigt tandlös nolltolerans som naturligtvis inte efterlevs på ett företag med hundratals anställda, varpå nolltoleransen i sin brist på gränsdragning istället blir en fullständig tolerans. Avgörandet faller alltså på en individuell moralisk gränsdragning.

Jag är fortfarande osäker på var jag står i frågan, men hoppas ändå att tanklöshet av den graden i längden straffar sig själv, utan min inblandning.