Hamnade i bråk med mina värderingar härförleden.

En i ordets sanna bemärkelse inskränkt kollega ondgjorde sig i vanlig ordning över människor som inte är normala. En av företeelserna som avhandlades var att i sexuellt syfte urinera på varandra, enligt kollegan sjukt på alla vis. Hon gick vidare med att påstå att sådant beteende aldrig kommer att glömmas bort av omvärlden, även om den kissande skulle komma på bättre tankar med tiden.

Jag påminde då kollegan om att hon i sin ungdom sympatiserade med nazismen och bar hakkors. ”Är det inte märkligare att tycka att förintelsen var en bra idé, än att slå en drill över någon annan” frågade jag.

Härvid följde en kortare utläggning om att nazismen var helt normal i början av nittiotalet, varför det sådana värderingar vid den tiden knappast kunde ligga någon i fatet idag. Innan hon avslutade diskursen genom att lämna rummet tillade hon att hon ”förresten tycker likadant nu”.

Å den ena sidan innebär ett sådant uttalande att kollegan är direkt olämplig för sitt jobb som ansvarig för ett flertal underordnade. Att föra saken på tal inför högre ansvariga skulle också utan tvekan leda till reprimander för henne.

Å den andra sidan vore det på sätt och vis en direkt motsats mot det liberala synsätt jag själv försöker representera gentemot hennes eget fördomsfulla. Det faktum att hennes politiska åsikter är extrema påverkar så vitt jag vet inte hennes arbete, eller för den delen de anställda hon är ansvarig över.

En tredje sida kan göra gällande att hon i egenskap av ledare för all del kan ha extrema åsikter, men under inga som helst omständigheter får ge uttryck för dem, genom uttalanden av den art som omnämns ovan. Detta skulle dock vara en ganska stor reducering av yttrandefrihet och gränsdragningen för vad som är tillåtet kan bli knepig. Såväl företag som fackförening har en fullständigt tandlös nolltolerans som naturligtvis inte efterlevs på ett företag med hundratals anställda, varpå nolltoleransen i sin brist på gränsdragning istället blir en fullständig tolerans. Avgörandet faller alltså på en individuell moralisk gränsdragning.

Jag är fortfarande osäker på var jag står i frågan, men hoppas ändå att tanklöshet av den graden i längden straffar sig själv, utan min inblandning.

En flickvän med bil

Så till ett renrakat inlägg. Madammen tog sig ett körkort i veckan. Dagen därpå åt hunden upp körkortet, men hon hävdar att kunskapen inte sitter i själva lappen och att hon får sitta bakom ratten ändå.

Hon tog med mig på en åktur i lånad bil för att fira lappen. Under en rast blev vi vittnen till ett av naturens spännande fenomen. På den andra sidan av ett fönster mot parkeringen dansade en samling äldre damer i ring, ledda av en lite yngre dam. Efter vad jag kunde tolka av rörelserna handlade det om att damerna i tur och ordning uttryckte olika känslor med sina rörelser, påhejade av den lite yngre damen, som fungerade som en lite yvigare spegel av de äldre. De små känslodanserna varvades med konventionell ringdans, där den yngre alltjämt stod ut i sin yster.

Man ser inte många män i sådana grupper. Behöver inte äldre karlar lära sig känslor genom dans? Jag inbillar mig att männen samlas under mer stillsamma och värdiga former. Mer teori än praktik, liksom. Förmodligen är jag likadan. Jag för hellre en diskussion om djungeldjur än imiterar dem i dans. Om sedan lederna tar stryk av denna orörlighet så får en sjukgymnast ta tag i den saken under en privat sejour.
Förmodligen är det mer givande att på ovärdighetens altare offra sin stolthet och flaxa med lemmarna i grupp, än att gå skitnödig genom livet. En oerhört ogenomtänkt och illa förankrad teori kunde kanske anta att kvinnans livslånga nakna utsatthet i gynekologstolen hjälper henne att släppa sin skyddsmur till förmån för det som i grunden är välgörande, stundens obehag till trots. Å andra sidan torde sämre arbetsförhållanden och andra krav från omvärlden likvärdigt stärka samma mur. Genusfrågor är svårtuggade ämnen. I ett försök att närma mig den ovärdiga gemenskapen släpper jag härmed teorin kring detta och illustrerar istället en förlossning via dans. I ensamhet, så klart.

Den sista dagens skägg

Skägget är en spillra av sin forna storhet. När den lilla fliken är avskalad är dess saga all. Mina hakor gråter en skvätt.

Dagen Skägg - Fredag

Nu börjar det likna något. Varför ser man inte den här prydliga varianten lite oftare? Kanske kommer jag starta en trend. Kallemangemustasch kommer den här lilla rackaren att kallas i framtiden.

Dagens Skägg - Torsdag

Nick Cave lär ha sagt att en man utan mustasch är som en kvinna med en. Jag vet inte om jag håller med. Den känns mest porrfilm, den här. Vad gäller dubbelhaka är jag inte längre säker på att det är en sådan jag hade gömd under skägget. Det känns mer som att jag inte har någon haka över huvud taget.

Dagens Skägg - Onsdag

Nämen titta! En ny haka under den gamla? Den fanns inte där när jag kollade senast. Det blir till att odla ut det där helskägget igen tror jag...

Dagens Skägg - Tisdag

Det krävde en hel del kemikalier och trix för att få ordning på pipen, men nu kan man sticka ut ögonen på någon med den.