Idel upplyftande nyheter på kulturredaktionen över julhelgen.




Harold Pinter är den enda av dessa döda kulturpersonligheter som jag har någon relation till. Jag blev vansinnigt förälskad i hans Fastighetsskötaren och när han fick nobelpriset i litteratur 2005 slapp jag för första gången låtsas att jag hade någon aning om vem pristagaren var. Jag visste faktiskt.
Äntligen.

I en självisk akt av generositet begåvade jag följande jul min sambo med biljetter till Hemkomsten som i rask takt sattes upp på Stockholms stadsteater. Just där och då var kanske inte upplevelsen vad den kunde ha varit. Pinters genomgående känsla av otrygghet kom inte riktigt till sin rätt på den stora scenen. Johan Rabeus och Peter Andersson var väl heller inte helt rätt snubbar att porträttera två bröder, strax över trettio år gamla.

Utöver en beundran för välformulerad glöd, var det svårt att ta till sig all den ganska enkelriktade galla som den arge gamle mannen spydde ur sig i sitt inspelade tacktal 2005, men en strålande dramatiker var han.

Scen: kall busshållplats. En frusen gosse stampar tålmodigt i väntan på en buss som borde komma när som helst nu. Plötsligt stormar två unga damer fram över trottoaren och börjar studera tidtabellen.

Kvinna i blått: Nej! Fan också, den har redan gått.
Kvinna i gult: När går nästa då?
Kvinna i blått: Om en timma ungefär…
Kvinnorna börjar traska iväg igen
Gentlemannamässig yngling: Vänta! Är det bussen till Motala ni ska med?
Kvinna i blått: Ja?
Gentlemannamässig yngling: Den har inte kommit än, jag har stått här sedan den gick från stationen.
Kvinna i gult: Har du stått här sedan den gick?
Gentlemannamässig yngling: Ja, den är nog bara lite sen…
Kvinna i gult: Har du väntat på bussen i över en halvtimma?
Gentlemannamässig yngling: Näe, klockan är bara tjugo i.
Kvinna i gult: Ja, och bussen gick fem över fyra?
Gentlemannamässig yngling: Nej, nej. Sjuttonåtrettifem gick den från stationen. Titta här.
Yngligen pekar upplysande på tidtabellen och kikar efter bussen.
Gentlemannamässig yngling: Den borde komma när som helst nu…
Kvinna i blått: Klockan är tjugo i fem nu.
Gentlemannamässig yngling: Ja och den gick fem över halv fem?
Kvinna i gult: Sjutton och trettiofem är fem över halv sex. Om en timma.
Gentlemannamässig yngling: Javisst ja. Så är det ju. Ja, tack för hjälpen då.

Man kan naturligtvis tycka att jag 29 år gammal borde ha lärt mig klockan. Om inte annat kanske mina tre år på urmakarskola skulle ha hjälpt.
Nu råkar jag veta att nästan inga av lärarna på den skolan hade behörighet.
Se bara vad som händer när man släpper loss obehöriga lärare på idioter som mig. Vi fortsätter att vara idioter. Sätt åt de djävlarna herr utbildningsminister Björklund. Så här kan vi inte ha det.

Kajal är den nya trikån

Jag ser körslagets trailer på TV 4. Robert Wells, Erik Segerstedt och LaGaylia Frazier äntrar en arena med sina körer och är klädda som gladiatorer. I Robert och Eriks kostymer ingår rikligt svartsminkade ögon. Över huvud taget tycks kajal på killar ha varit prylen genom historien. Jag bildgooglar filmen 300 från förra året och nog 17 har den där skäggige liraren lite sotade ögon?
Det här började väl med att Johnny Depp tolkade sin piratkapten i Pirates of the Caribbean som en gammal glamrockare. Det vore kul om någon har någon trivia om hur det på Errol Flynns tid kom sig att alla klädde sig i trikåer i historiska filmer. Var det någon som baserade en roll på en gymnast, varpå modet spred sig?
Jag ser fram emot premiären av den kommande Robin Hood-rullen, Nottingham. Kommer Russel Crowe att ha kajal, trikåer eller kanske båda?

Jag läser att Johan Palm bjuder på en exklusiv spelning i Mjölby efter nyår, tillsammans med idolkollegor.
Artikeln ger en känsla av att det här, det är kanske lite mer än vad Mjölby egentligen är rustat för. Ord som säkerhetsansvarig, kravallstaket, ordningsvakter och mjölbypolisen förekommer. Thomas Billstam försäkrar att ingen kommer att bli klämd eller så. I fallet med ”eller så” tycker jag nog att Thomas tar sig vatten över huvudet. Johans fans har trots allt en historia av drabbas av såväl tunghäfta som förlorat medvetande när den unge godbiten visar sig. Över dylika åkommor råder varken kravallstaket eller mjölbypolisen.

Hur den unge mannen blivit så populär är inget att orera någon längre stund om. Tekniskt kunnande har aldrig varit högt värderad inom populärmusik och just så ska det vara. Palm har det je ne sais quoi som krävs och så är det med den saken.
En lekmannaanalys kunde kanske ta upp det här med åldern, ur ett flickfavoritperspektiv. En artist som ligger nära den egna åldersgruppen tar naturligtvis poäng vid fantasier om en framtid tillsammans med idolen. Se bara på 90-talets förebilder Backstreet Boys. Nick Carter sjöng inte bäst och var väl i ärlighetens namn inte direkt snyggast i bandet, men han var yngst och därmed populärast.

Vid sidan av artikeln finns en liten faktaruta som berättar att Mjölby kommun kommer att uppvakta Johan som tack för hans marknadsföring. Jag tänker mig att man under ceremoniella former överräcker en nyckel till staden under folkets jubel. Här blir jag lite avundsjuk. Att lämna den lilla hemorten och sedan återvända som något stort och avundsvärt är en dröm jag har närt sedan barnsben.
Jag hoppas att idolen passar på att suga länge på den karamellen. Stadsnycklar är sannerligen inte något som delas ut till vem som helst nu för tiden.

Julkänsla

En julsång går väl trots allt åt en natt som denna.



...och då måste man nästan ta den här också, när humöret ändå är uppe.

Bilder

Nedan följer ett par illustrationer för av gårdagens inlägg. I övrigt har jag intet av värde att rapportera om julaftonen. Mat har ätits och presenter utdelats. Glad Jesus!

Starstruck

När seriefigurer, hantlangare till läderlappenskurkar eller karaktärer i tvivelaktiga detektivromaner åker på en snyting händer det att de ”ser stjärnor”. Jag har alltid tänkt att det där är effektsökeri och hittepå, tills jag själv drabbades.

Skurken i dramat var 35 kilo Labrador med siktet inställt på en förbipasserade häst. Jag lyckades få stopp på honom, men till priset av mitt eget välbefinnande. Jag for helt enkelt som en vante genom luften när kopplet tog slut och när jag landade såg jag de stjärnor jag hela mitt liv har förnekat.
Jag föreställer mig att upplevelsen var något i stil med det aposteln Paulus kände när Jesus uppenbarade sig för honom.

Senare på kvällen bjöd jycken på ännu ett fyrverkeri då han i ett obevakat ögonblick satte tänderna i mitt elpiano, varpå pianot liksom exploderade innan proppen gick och huset slocknade. Till mitt stora förtret verkar hunden ha gått fullständigt oskadd genom det hela.

Jag tänker försöka mig på en reparation av det där pianot så fort mina misshandlade extremiteter fungerar som de ska igen. Pianot är egentligen inte något elpiano, utan ett akustiskt dito, som någon en gång i tiden har slaktat, packat ihop i ett litet fodral och kopplat in förstärkning till. En tejpad lapp på baksidan berättar att det väger 68 kilo.
Jag brukar hävda att det har en unik och charmig ljudbild. Min far kyrkomusikern tittar vid dessa tillfällen på mig med en äcklad min som utrycker att även en bajskorv kan vara unik.

Ordningen är återupprättad

Barnkören är nu borta till förmån för någon form av julklappslotteri och folksamlingen är dubblad tiofalt. Det är tröstande att även söta barn brädas av kristligt habegär. Jag är nöjd igen.

Kulturell orättvisa

Eftermiddagen är vigd åt komponerande. Cristoffer kommer över med sin gitarr för att sätta melodier på hits till det schlagerpopband vi ämnar bli rika på. Jag insåg imorse att jag kanske har varit en smula optimistisk i fråga om färdigt textmaterial till dessa nya musikstycken. Faktum är att allt jag egentligen har är en massa fragment till vad som skulle kunna bli anständiga texter.
Alltså sitter jag nu på café och pimplar kaffe med den ena handen medan den andra lite tafatt försöker bringa ordning i en slarvig hög med skrynkliga anteckningar. Mitt engagemang i uppgiften är onekligen mindre än vad det borde vara, eftersom jag mitt i detta tar mig tid att skriva här.

Genom fönstret mot stora torget kan jag se hur en stor folksamling står framför en provisorisk scen där en kör av små barn sjunger julsånger. Jag tog nyss en cigarettpaus och lyssnade till barnen. De låter verkligen illa.

Kanske påverkas min motivation av att dessa musikaliskt obegåvade valpars falska klang drar en så orättvist stor publik. Jag är för all del ingen mästare på området, men jag sjunger otvivelaktigt bättre. Ändå hade sannerligen ingen stannat för att lyssna om jag hade stått där och bräkt fram Stilla Natt. Varför ska jag då sitta här och blöda finstämd kultur när jag jobbar i så uppenbar motvind?

Horace Engdahl avgår

Efter 10 år på platsen som ständig sekreterare i Svenska Akademien lämnar han över pinnen till Peter Englund.

Jag minns att jag redan för ett decennium sedan, då Horace tog över platsen från Sture Allén kände ett lätt obehag. Ordet ”ständig” är något att handskas varsamt med. Det ständiga är oavbrutet, oupphörligt och evigt bestämt. Att något ständigt plötsligt kan upphöra och bli obeständigt är skymfande mot allt vad oupphörligt skall vara.
Den eviga kärleken, moralen, sanningen och verkligheten. Plötsligt är dessa oföränderliga, trygga begrepp utbytbara och skrämmande. Som om livet självt helt plötsligt kan ta slut?

Naturligtvis är ingenting ständigt, värdegrunder och verklighetsuppfattningar förändras konstant och livet är i allra högsta grad ett avslutat kapitel, förr eller senare.
Det är ändå tarvligt av ett samfund vars syfte är att främja språket, berättandet och därigenom verklighetsflykten, att så hänsynslöst påminna om detta. Att så rått bekräfta svekfullheten i ett ord som ”ständig”.

Åsikter

Östgötatrafiken tycks mig vara en outsinlig källa till irritation och gissel. I tider av sjunkande bensinpriser, fallande krona och rosslande miljö höjer man efter nyår priserna och gör det lönsammare att åka bil än buss. Detta påverkar för all del inte min egen miljöinsats, ty jag saknar körkort och har inget val.
Att busslinjer vars enda syfte är att transportera människor till industrier oförtrutet fortsätter att gå, tomma och öde, när dessa industrier stänger för semester retar även det min inre klimatvurmare.
På samma sätt har jag svårt att se någon fördel i att köra enorma bussar på tidiga morgonturer med en eller två passagerare, där en mindre buss gott och väl hade varit tillräcklig.
Värst av allt är ändå den där lilla skylten längst fram i bussen som meddelar att man inte får äta eller röka under resan.
Jag har inga problem med den överstrukna glassen eller likaledes överstrukna cigaretten, men vad ska egentligen den tredje symbolen föreställa? En kokt korv i hamburgerbröd? Det retar mig till vansinne att det var så förbaskat svårt att hitta en bild på stiliserad mat att man bestämde sig för att en kokt korv i hamburgerbröd fick duga.
Om den låt gå-mentaliteten har genomsyrat hela konstruktionen av bussen fruktar jag med rätta allas vår säkerhet.

Nåväl. Det viktigaste sist. Häromdagen står min sambo och jag vid en busshållplats i väntan på rätt buss hem. Medan vi väntar passerar bussar med andra destinationer vår hållplats, varpå jag signalerar att vi väntar på ett annat nummer, varför dessa kan åka vidare utan att stanna. Mitt i detta min godhet påpekar så mitt hjärtegryn att jag ser ut som en idiot där jag står på trottoaren och skakar på huvudet åt passerande bussar.
Hon menar att korrekt sätt att signalera är med handen, varpå hon som en förryckt trafikpolis börjar vifta åt trafiken.
Varför finns på hållplatserna ingen information om hur detta ska gå till? Jag har funderat länge på saken nu och det är omöjligt att genomföra utan att framstå som mer eller mindre efterbliven. Jag vill ha tydliga rättesnören i frågan. Nu.

Heminredning för folk i farten

Följande bildserie illustrerar arbetsrummet där jag tillbringar större delen av min tid i hemmet. Låt sig nu inte luras att här utförs något direkt arbete, rummets namn är en del av illusionen jag skapar åt mig själv för att rättfärdiga tusentals timmar av idog improduktivitet, slösurfande och nya rekord på MS Röj.

Om jag faktiskt råkar ha ett arbete att utföra packar jag genast ihop min dator och placerar mig på något av stadens caféer för att arbeta där. Jag brukar hävda att jag gör så för att slippa störas om något av djuren, eller för all del den oäkta hälft som jag delar bostad med skulle pocka på min uppmärksamhet.
Det är inte alls sant. Jag besitter en strålande förmåga att ignorera uppmärksamhetspock när jag är på det humöret. Jag tycker däremot att det är en synd och skam att utföra arbete i det fördolda, när man istället kan slita i offentlighet.
Att dricka kaffe framför datorn omgiven av helt vanliga sysslolösa söndagsfikare ger mig en skön känsla av att jag är lite bättre, eller i alla fall mer arbetstyngd, än dem.

Vän av stil kan ha åsikter om att det mesta i rummet fortfarande ligger i flyttkartonger. Jag å min sida hävdar att de bruna kartongerna rimmar ganska bra med färgen på såväl bokhylla som datorbord.
Just datorbordet används för tillfället mer som förvaring åt en dator som jag ännu inte har satt ihop till funktionalitet och andra lösa småprylar, än faktiskt arbete vid dator. Det upplåter dock plats åt en fullt fungerande telefon och kan därmed räknas som telefonbord, hellre än något annat.
Det bord som istället för datorbordet faktiskt tjänar som sådant, är ett lätt rangligt skrivbord från min sambos gamla flickrum. Det kan för ett otränat öga verka rörigt, ostädat och till och med en smula ohygieniskt. Jag föredrar att kalla det inbott och hemtrevligt.
Väggarna i detta mitt arbetsrum är precis som övriga väggar i huset helt fria från tavlor och andra prydnadssaker. Det enda som hittills sitter uppspikat är en klocka i köket samt ett modem i hallen. I kombination med flyttlådorna får man lätt intrycket att vi är nyinflyttade och när som helst kommer att börja få ordning på hemmet. Det är ett intryck vi eftersträvar, då vi trots allt bara har bott här i åtta månader. Var sak har så att säga sin tid…

Att inleda förfall

Så. En blogg.
Jag sökte av utbudet för att se vad andra bloggar om och kan konstatera att någon form av självförverkligande är vad som gäller. Inredning, mode och nöjesliv är populära inslag och bör alltså vara modellen, även för mig. Själva syftet med en blogg är ju trots allt framgång och förhoppningsvis i slutändan, inbjudningar till premiärer och dylika festligheter.
Utöver att verka som en loggbok över den egna förträffligheten skall bloggen också vara informativ för omvärlden. En handbok i hur man som publik kan bli mer som huvudpersonen, bloggaren, Mig. Bloggen ska verka som skola.
Målet med denna blogg är alltså att uppnå oförtjänt popularitet, förskansa bilden jag har av mig själv och mitt leverne, samt föra densamma vidare till mina medmänniskor.

Vad är det då för tillvaro jag ämnar predika? Vilken sorts människa blir man av att slaviskt följa mina fotspår? Det enkla svaret är en smula lat, småsurt bitter och håglös figur med allt för många laster och på tok för lite jävlaranamma. Det avancerade svaret är ungefär detsamma. Varför skulle någon då vilja vara som jag? Helt enkelt för att jag mitt i denna oduglighet också är något alldeles vansinnigt självgod. Följ min väg, lärjungar små och finn friden i ett vara som uppfylls av ett bistert men förnöjt ”Det är i alla fall inte mitt fel”.