Hamnade i bråk med mina värderingar härförleden.

En i ordets sanna bemärkelse inskränkt kollega ondgjorde sig i vanlig ordning över människor som inte är normala. En av företeelserna som avhandlades var att i sexuellt syfte urinera på varandra, enligt kollegan sjukt på alla vis. Hon gick vidare med att påstå att sådant beteende aldrig kommer att glömmas bort av omvärlden, även om den kissande skulle komma på bättre tankar med tiden.

Jag påminde då kollegan om att hon i sin ungdom sympatiserade med nazismen och bar hakkors. ”Är det inte märkligare att tycka att förintelsen var en bra idé, än att slå en drill över någon annan” frågade jag.

Härvid följde en kortare utläggning om att nazismen var helt normal i början av nittiotalet, varför det sådana värderingar vid den tiden knappast kunde ligga någon i fatet idag. Innan hon avslutade diskursen genom att lämna rummet tillade hon att hon ”förresten tycker likadant nu”.

Å den ena sidan innebär ett sådant uttalande att kollegan är direkt olämplig för sitt jobb som ansvarig för ett flertal underordnade. Att föra saken på tal inför högre ansvariga skulle också utan tvekan leda till reprimander för henne.

Å den andra sidan vore det på sätt och vis en direkt motsats mot det liberala synsätt jag själv försöker representera gentemot hennes eget fördomsfulla. Det faktum att hennes politiska åsikter är extrema påverkar så vitt jag vet inte hennes arbete, eller för den delen de anställda hon är ansvarig över.

En tredje sida kan göra gällande att hon i egenskap av ledare för all del kan ha extrema åsikter, men under inga som helst omständigheter får ge uttryck för dem, genom uttalanden av den art som omnämns ovan. Detta skulle dock vara en ganska stor reducering av yttrandefrihet och gränsdragningen för vad som är tillåtet kan bli knepig. Såväl företag som fackförening har en fullständigt tandlös nolltolerans som naturligtvis inte efterlevs på ett företag med hundratals anställda, varpå nolltoleransen i sin brist på gränsdragning istället blir en fullständig tolerans. Avgörandet faller alltså på en individuell moralisk gränsdragning.

Jag är fortfarande osäker på var jag står i frågan, men hoppas ändå att tanklöshet av den graden i längden straffar sig själv, utan min inblandning.

En flickvän med bil

Så till ett renrakat inlägg. Madammen tog sig ett körkort i veckan. Dagen därpå åt hunden upp körkortet, men hon hävdar att kunskapen inte sitter i själva lappen och att hon får sitta bakom ratten ändå.

Hon tog med mig på en åktur i lånad bil för att fira lappen. Under en rast blev vi vittnen till ett av naturens spännande fenomen. På den andra sidan av ett fönster mot parkeringen dansade en samling äldre damer i ring, ledda av en lite yngre dam. Efter vad jag kunde tolka av rörelserna handlade det om att damerna i tur och ordning uttryckte olika känslor med sina rörelser, påhejade av den lite yngre damen, som fungerade som en lite yvigare spegel av de äldre. De små känslodanserna varvades med konventionell ringdans, där den yngre alltjämt stod ut i sin yster.

Man ser inte många män i sådana grupper. Behöver inte äldre karlar lära sig känslor genom dans? Jag inbillar mig att männen samlas under mer stillsamma och värdiga former. Mer teori än praktik, liksom. Förmodligen är jag likadan. Jag för hellre en diskussion om djungeldjur än imiterar dem i dans. Om sedan lederna tar stryk av denna orörlighet så får en sjukgymnast ta tag i den saken under en privat sejour.
Förmodligen är det mer givande att på ovärdighetens altare offra sin stolthet och flaxa med lemmarna i grupp, än att gå skitnödig genom livet. En oerhört ogenomtänkt och illa förankrad teori kunde kanske anta att kvinnans livslånga nakna utsatthet i gynekologstolen hjälper henne att släppa sin skyddsmur till förmån för det som i grunden är välgörande, stundens obehag till trots. Å andra sidan torde sämre arbetsförhållanden och andra krav från omvärlden likvärdigt stärka samma mur. Genusfrågor är svårtuggade ämnen. I ett försök att närma mig den ovärdiga gemenskapen släpper jag härmed teorin kring detta och illustrerar istället en förlossning via dans. I ensamhet, så klart.

Den sista dagens skägg

Skägget är en spillra av sin forna storhet. När den lilla fliken är avskalad är dess saga all. Mina hakor gråter en skvätt.

Dagen Skägg - Fredag

Nu börjar det likna något. Varför ser man inte den här prydliga varianten lite oftare? Kanske kommer jag starta en trend. Kallemangemustasch kommer den här lilla rackaren att kallas i framtiden.

Dagens Skägg - Torsdag

Nick Cave lär ha sagt att en man utan mustasch är som en kvinna med en. Jag vet inte om jag håller med. Den känns mest porrfilm, den här. Vad gäller dubbelhaka är jag inte längre säker på att det är en sådan jag hade gömd under skägget. Det känns mer som att jag inte har någon haka över huvud taget.

Dagens Skägg - Onsdag

Nämen titta! En ny haka under den gamla? Den fanns inte där när jag kollade senast. Det blir till att odla ut det där helskägget igen tror jag...

Dagens Skägg - Tisdag

Det krävde en hel del kemikalier och trix för att få ordning på pipen, men nu kan man sticka ut ögonen på någon med den.

Dagens Skägg

Är Du av åsikten att mitt förra inlägg var långt, tråkigt och irrelevant? Anser Du att jag har segat ner mig, att jag har tappat stinget? Tycker Du att jag aldrig någonsin har haft något sting att tala?

Då är det här prylen för dig. Den här veckan blir det lajbans från början till slut, ty idag inför jag den hejdundrande skojiga punkten: Dagens skägg.

Jag har rakat mig ett nytt skägg och levererar härmed fotobevis på saken. Roligt värre. Imorgon gör vi om proceduren.

Det hade naturligtvis varit roligare om jag hade tagit ett fotografi av mitt skägg även igår, som referenspunkt till dagens skägg. I brist på dylik bild har jag på fri hand ritat ett skägg som jag tycker är mycket likt det jag hade i går. Alltså gårdagens skägg.

Godnattsaga till det gångna året

Tiderna var goda. Folket levde i en outsinlig dröm av vällust och tillgångar. En seglivad gammal regent hade äntligen dragit sig tillbaka och på tronen satt en ny finansminister med svallande hår och gyllne smycken. Den remplacerade gamle grå var som bortglömd och den nye stod i täten för den nya tidens lovsång. Man levde i en högkonjunktur.

Högkonjunkturen var vacker och god. Den var ljus och omtyckt av alla som lärde känna den. Skribenter och uppkomlingar som försökte misskreditera den misslyckades alla. Att säga något ont om högkonjunkturen var omöjligt.

Men det talades om risker. Försåt och bakhåll kunde skada konjunkturen sades det. Rykten viskade om en högkonjunktur i väst, som hade råkat i plötslig olycka och skadats bortom all räddning. Man skickade sändebud för att ta reda på vad som hade hänt.

När kurirerna återvände blev finansministern förskräckt. Högkonjunkturen i väst hade inte attackerats av onda drakar eller vildsinta sjöodjur. Det hävdades att den hade drabbats av folkets oaktsamhet. Att de som själva solade sig i glansen av den hade blivit så berusade av lycka att de förlorat omdömet och pressat konjunkturen tills högkonjunkturen slutligen kollapsade.

Finansministern gned sina händer i oro. Han flätade sitt hår och vred sina ringar tills han fick en idé. Han gav sig ut på en resa. Han färdades över hela riket och utkrävde en helig ed av alla han mötte. Såväl människa som djur lovade att vårda högkonjunkturen. Varje dator, miniräknare, modem och checkhäfte tvingades svära att aldrig medverka i något som kunde göra konjunkturen illa. Allt och alla som kunnat utgöra hot mot välståndet hade när finansministern slutligen återvände, lovat att aldrig lyfta ett finger mot den.



Alla väsen älskade konjunkturen, utom Jennifer. Hon bodde på stödboendet Eken och kissade i mugg. Vad som var så bra med högkonjunkturen hade hon aldrig förstått. Hennes vardag var likadan som den alltid hade varit och livet var om möjligt ännu bittrare nu, när personalens och omvärldens ystra välståndsdanser gjorde hennes egen stapplande tillvaro så påtaglig.

Jennifer var lika opolerad som hon alltid hade varit. Hennes få tillhörigheter var av så ringa värde att ordet tillhörigheter var missvisandet. Oavyttrat avskräde var en lämpligare formulering. Så oansenliga var hennes ägodelar, att finansministern inte hade brytt sig om dem under sin resa. Inte heller Jennifer själv avkrävdes något löfte. En människa med så obefintlig kreditvärdighet kan inte vara något hot, tänkte han, och hennes skräp slapp undan av bara farten.

I denna nya tid där inget längre kunde skada rikets ekonomi började bankerna investera vilt. De lånade ut pengar till skyhöga räntor utan att göra kreditupplysningar. Bankirer roade sig med riskfyllda investeringar och man belönade och hyllade de bankirer som gjort de mest våghalsiga krumbukterna, ty konjunkturen var odödlig och stark.

På hemmet satt Jennifer och såg hur omvärlden festade i större köplusta än förut. Hon drabbades av avund och ilska. En sommarfredag fick hon ett tecken och hennes plan tog sin början. Det var den tjugoandra i månaden och den lågavlönade personalen hade ännu inte fått sina surt förvärvade slantar. De började trycka på sina telefoner och Jennifer frågade vad som stod på. ”Vi tar SMS-lån” svarade personalen och förklarade allt om det nya smidiga sättet att bättra på helgkassan och den höga räntan som följde. Detta, sade man var det nya sättet att konsumera för den mindre bemedlade arbetarklassen.

Vissa beklagade sig över att deras telefoner inte tillät dem att ta något lån. Telefonerna hade ju lovat att inte göra något som kunde skada konjunkturen och när det fanns risk för att låntagaren inte kunde hantera återbetalningen så vägrade telefonen att samarbeta. Även personalen hade avlagt detta löfte, men eftersom de var ur den mindre bemedlade arbetarklassen kunde ingen begära att de skulle begripa bättre. De var blinda för sina handlingar och fick förlita sig på sina verktyg för att inte handla fel.

Jennifer erbjöd sig att hjälpa de som nekades lån. Hon lät dem använda hennes gamla slita telefon, som precis som hon själv inte hade avgett något löfte. Ryktet om Jennifers telefon spred sig snabbt. Snart hade hela arbetarklassen hört talas om den fantastiska telefonen som kunde förbättra användarens kreditvärdighet.

Finansministern och hans rådgivare sällskapade ogärna med de mindre bemedlade och när ryktet nådde hans öron var skadan redan skedd. Låntagare utan möjlighet till återbetalning fanns överallt och investerare över hela riket drog öronen åt sig. Insatser drogs tillbaka, riskkapitalister tog det säkra före det osäkra och kursen föll som en döende mot marken. Högkonjunkturen var obönhörligen över.

Finansministern var förskräckt, hans rådgivare var förskräckta och hela riket likaså. Skräckslagnast av dem alla var entreprenörstrollet Holstein från kulturrådsgrottan. Han red i nio dagar och nio nätter genom mörka institut, plågade mäklare och slutligen över de dödas flod. Där i dödsriket såg han att högkonjunkturen behandlades väl. Han talade med dess väktare konjunktursinstitutet, som svarade under det svarta finansdepartementet. Konjunkturinstitutet svarade att hon kunde tänka sig att låta högkonjunkturen återvända till de levande, på ett villkor: att varje ting och varje väsen skulle begråta högkonjunkturen och konsumera hälsosamt under hela januari följande år.

Detta gjorde alla, utom en. Entreprenörstrollet Holstein från kulturrådsgrottan och finansministern bönade och bad Jennifer att konsumera efter tillgångar och begråta högkonjunkturen, men hennes tårar var torra. Hon hävdade att den ingen glädje givit henne. Högkonjunkturen var för evigt förlorad hos de döda.

Jennifer förbannades av finansministern och bespottades av hans rådgivare. Entreprenörstrollet Holstein från kulturrådsgrottan band henne vid en isoleringssal och lät en lång, illa formulerad tirad om fackföreningarnas och skattesatsernas svek mot kapitalet hagla över henne. En godhjärtad vårdare står vid hennes sida och låter sina händer vila över hennes öron. Ibland är det personalneddragningar och då tvingas vårdaren rycka in på en annan avdelning. När så sker sliter Jennifer sina band och skälver i plågor, med sådan styrka att själva jordskorpan bävar.

Inget blev som det hade varit. Finansministern slet sitt vackra hår, tills bara testar återstod. Hans smycken ruttnade i sina hålor och en dyster dimma lade sig över landet. Den mindre bemedlade arbetarklassen fortsatte att gå till sina jobb på stödboendet Eken. Vissa rationaliserades bort och blev den ännu mindre bemedlade underklassen. Andra gick in i väggen och fick sjukpenning i tre månvarv, efter vilka de ansågs friska nog att återvända. De grät inte längre över högkonjunkturen, utan mumlade alla samma mantra, som en ödessymfoni över riket:
”Det måste vända någon gång”

Dagens sanning

Hört på Café precis just nu.

Barn: Vad är det här för stad vi är i nu?
Mamma: Vad tror du?
Barn: Disneyland!

Barn är ett folk...

Besökte en 25-årsfest i stadens utkanter igår. Jag var osäker på vägen, så jag tog buss första biten för att fortsätta med taxi. Planen var att ta en tidig buss för att hinna ta en kopp kaffe inne i staden först. Det skulle jag inte ha gjort.

Klockan fem på eftermiddagen en lördag var staden fullständigt öde. Caféerna var stängda och butikerna likaledes. Barerna hade ännu inte hunnit öppna och till och med gatuköken var igenbommade. En öppen servicebutik kunde bistå med en stunds värme och koffein i läskform, men i övrigt var Motala dödare än någonsin. Kan det vara så att jag ensam räddade eftermiddagsöppna caféers lönsamhet när jag bodde i centrum? Kanske slog jag spiken i kistan när jag i och med flytten därifrån kraftigt minskade frekvensen på mitt kaffepimplande.

Om de här fåniga öppettiderna fortsätter i sommar kommer Motalas uteliv verkligen att i ett löjets skimmer lysa med sin frånvaro.

I frånvaron av riktiga människor framstod De Andra allt för tydligt på gatorna och torget. I tysta frusna klungor gled de planlöst fram. Spottande, sparkande och tjattrande på sitt obegripliga språk finns de alltid där, men de försvinner i mängden när de omgivs av medborgare. Först när gatorna avfolkas växer Barnen fram ur dimmorna.

De skrämmer vettet ur mig, de små krypen. De lever i en amnesti från vanlig lag och moral. De styrs av drifter och motiv som saknar all logik. Det enda som är mer skrämmande än att som vuxen konfronteras med barn är att göra det som barn.

Som barn är vardagen en mardröm. Förutsättningen för överlevnad är acceptans av andra barn. Förutsättningen för acceptans är förnekande av de som inte håller måttet. Själv håller man måttet genom att markera vem som inte gör det. Dessa grupperingar kan när som helst ändras. En vänlig gest kan vara en lömsk skenmanöver och en vän i en gruppering är din värsta fiende i en annan. Ditt enda skydd är en medeltida juridik som undantagslöst tar den starkes sida.

I denna verklighet lever Barnen, ständigt på sin vakt och ständigt bedrägliga i en hormonstinn bubbla av vanmakt. De är all världens ångest samlad i en ålder som av ett naturens hån fortlevs i en tidsuppfattning som går på halvfart.